Det går an

Jag är på dag 47 av Yoga with Adrienes 30-dagars yoga journey, ja jag har alltså börjat om. Det var enklast, att bara fortsätta, och att få till 20 minuter varje dag går faktiskt och alltid känns det inte direkt men det brukar kännas på något sätt. Lite som att kamma sig själv inombords?

Var sjukskriven säger de, men jag förstår inte riktigt varför? Jag har en bisyssla jag gör nu som jag älskar mer än mitt vanliga jobb, en bisyssla som tål att göras när som helst, som är kreativitet men som förvisso också är press. Men det är ju inte jag som är sjuk, jag är ju bara mamma till ett barn som inte mår helt bra. Min chef, som ju är bra och snäll, meddelade direkt att det inte kommer bli någon vikarie och jag kommer behöva ge upp min bisyssla först. Ja, det sista sa han bekymrat för han vet också att det här är kul, och han är unnig. Men jag borde faktiskt inte vara sjukskriven, jag kan vabba. Och hur jobbet löser det får vara upp till dem.

Trots att vissa dagar är som urvridna disktrasor i energi tror jag ändå att det kommer bli bättre. Det måste ju bli det. Kanske ännu viktigare är att det lilla barnet inte sjunker lika djupt och att jag lite bättre vet hur jag kan ordna det på ett bra sätt till honom, vilka tider och vanor som är än viktigare än andra. Ett samtal med vår bvc-sköterska som vi haft sedan han föddes hjälper mig, det hjälper mig att hon säger att hon vet att jag gör allt jag kan, att jag inte är en dålig mamma och det hjälper att få gråta ut och säga att jag känner mig helt värdelös och att hon säger att den uppfattningen delar hon inte alls. Det hjälper att hon säger att hon kommer ringa upp om någon vecka efter att jag fått prata med handläggarna på råd och stöd, och det hjälper att hon säger att jag alltid kan ringa till dem.

Jag mailar till slut kvinnojouren och min advokat. Kvinnojouren svarar oroligt om att allt är tecken på att det lilla barnet inte mår bra, och pekar på alla risker för psykisk misshandel och vad pappan kan tänkas ha sagt och gjort. Advokaten har inte svarat och där är jag bara orolig för det här helt krassa perspektivet att ett hemmasittande barn inte kommer se bra ut i rättsprocessen. Men jag bad även henne om hjälp, och jag beskrev allt jag gjorde men jag betalar ju henne dyrt för att hjälpa mig med just de krassa perspektiven så kanske vill jag ändå inte vara utan dem även om jag hatar att det ska behöva spela roll. Min chef säger det också, att det är vidrigt att det ska behöva vara så här när det finns en enkel lösning. Men den lösningen är ju att min exman inte skulle finnas och just den lösningen finns inte på kartan.

Jag har ställt in det mesta den här helgen och ska sova ensam i min säng tre nätter i rad. Ska gå på bokklubb i fredagssol och en annan bokklubb på afternoon tea och faktiskt har jag läst ut båda böckerna trots allt detta ni vet, och sen ska jag bara vara och typ jobba ikapp med det som känns kul. Det fanns så mycket andra roliga planer men jag orkar inte, och att den här planen som ligger nu känns mysig är en sådan lättnad. Mitt hem kan få vara min borg, äntligen. Kanske är det ångesten som rensats ut, kanske är det jag som öppnat dörren och sagt typ tack, jag vet varför ni är här, ni kan sitta där i soffan så kan jag stå här borta och andas, krama min tumme, och veta att det mest av allt är min kropp som reagerar på någon slags ohemul stress.

Vårens första dag

Vi tar av skor och strumpor och trampar äntligen mot solvarma betongplattor och mjukt gräs. Kilar över till grannarna på andra sidan vägen som hade dörren öppen och frågar om den jämnåriga dottern vill vara med på årets första vattenspridare och jag ursäktar mig med att säga att jag känner mig som en björn ute ur ide.

Vi gör sällskap med nya grannmamman och hennes familj och har picknick vid ån och hon berättar om något som var på pricken samma som för mitt barn, och initierat berättar jag hur ofta jag googlat 1177 om sexåringar och bla bla bla, ja med henne flyter pratet på och även hon raljerade över hur utmattad hon blev av allt folk och jag lyssnade noga noga och försökte i mitt huvud härma och tänka att ja, så där kan man också uttrycka sig. Allt måste inte vara på dödsallvar, lite kan få vara bara på skämt.

Men mest är det solen, och det den gör med oss. Min kollega som sov över hos oss i fredags sa efter att vi pratat om allt, och även hon kramat min son, att det varit en så lång vinter. Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka etc, ja nej jag tror inte det är över men igår var en bättre dag och idag är det också, även om morgonen fanns med en kris men jag klarade av att ha ett helikopterperspektiv och se sambandet mellan hans totala vägran och ilska och det faktum att han vägrade äta. Alltså man fattar ju att ett hungrigt barn inte har bra humör, det är sen evigt som förälder, men det här med att vägra äta fast man är hungrig är nytt. Men då finns i alla fall något att utesluta, och i det kunde jag stå stadigt. Jag fick ett av hans gosedjur att ge honom en sockerbit och sen vaknade han upp lite, mjuknade lite och stegvis kom vi framåt den här morgonen. Det kanske låter absurt med socker etc men tro mig att jag hade testat allt jag kunde innan.

Det gäller att ta till vara på de mjuka delarna av livet, och idag är en sådan. Och jag njöt så mycket av att vara med andra, vara ledig, vara med mitt barn i solen och jag njöt av att se det stora i att vi är här, när vi ibland den senaste tiden varit så, så långt ifrån det.

Det håller inte

Alla säger något och jag vill bara ha ett svar. 08.21 ringer de upp från BVC och säger att de ser provsvar men att en läkare måste tolka dem och de ska prata med honom och han eller de kommer ringa upp. Jag försöker förklara, och gör det utan att gråta, först efter ett tag gråter jag när jag säger att jag inte vet vad jag ska göra, jag måste ju veta om det är en infektion eller om det handlar om rutiner, trygghet och kärlek.

Min kompis messar och säger att kanske har det lilla barnet något i sitt hjärta också, och hon klagar på att bup avvisade oss. Om det är så, att han har något i sitt hjärta, är det då bup som kan hjälpa oss? Han är ju så liten. Om det behövs tar jag honom så klart till en barnpsykolog, den googlingen om vilka som finns tillgängliga är redan gjord för länge sen. Men kanske ska jag prata med mina psykiatrikervänner först, de känner både mig, barnet och min exman. Bara drar mig lite, så som man gör när man ska fråga vänner om privat hjälp från deras professionella kunskap. Men jag vet att de skulle vilja hjälpa så jag ska nog dra iväg ett mess och fråga om vi kan prata.

Vi gick till förskolan tillsammans idag, och sen hade jag kommit överens med pedagogen om att lämna och gå iväg efter ett tag. Han sa att en lång lämning var okej idag (att jag är med honom är vad som krävs för att barnet ska tycka att det är okej att ens lämna sängen, hemmet, kattgoset) men på torsdag så ska vi testa en kort lämning. Det vet jag kommer gå bra, förutsatt att vi bara kommer dit. Men jag vet inte om vi kommer dit.

Och jag då. Börjar känna oron starkare, ångesten ligger för nära. Vet att jag behöver tagga ner, kan tex inte vara ansvarig för digitala event samtidigt som jag ska fixa en lämning av mitt barn så det är väl bara att maila och säga som det är. Men drar mig för det också. Magkatarr brukar vara mitt vanligaste stressymptom och nu är i alla fall halsbrännan här. Hittade en novalucol långt in i badrumsskåpet och det säger något om hur bra det ändå varit, så länge. Katastroftankarna hjälper mig att fantisera om att återgå till antidepp för att orka, jag måste ju orka nu, eller så går fantasierna till att tacka nej till jobb, och ibland går fantasierna så långt som till att inte orka, men hur skulle det se ut. Skulle jag kunna bara sätta mig ner och gråta, och inte orka mer. Det skulle vara så skönt, men då vet jag vad som kommer hända, då kommer ansvaret landa på honom, det lilla barnet, då kommer han komma med täcke, kuddar och katten och cirkulera runt mig tills han känner att vi nog inte går under. Jag tycker inte det är okej, han behöver motsatsen till det just nu, men det är bara det att jag inte vet om jag kommer hålla ihop.

Söndag 23.17

Det går så där. Två dagar upp, en dag ner. Pratar med min mamma som även hon hade varit orolig säger hon.

Satt med mitt barn efter att han somnat efter lunch när jag sagt ifrån om klipp från ett spel på Youtube och han blivit ledsen. Han ville inte vakna sen, skrek, sparkades, slängde med ryggen. Satt med honom sen och försökte ringa 1177. Ville egentligen att de skulle säga att jag skulle åka in, att vilja sova så mycket, vara så energilös, så arg är inte normalt. Men vi väntar på testresultaten. 1177 hade för lång telefonkö, var god försök senare. Hans pappa över telefon fick också se, men han ser något annat, att det är skilsmässan och sen jag som inte kan hantera. Men även han är mildare, eller så är det att han inte kommer åt mig på samma sätt.

Fika och Alvedon gav mig mitt barn tillbaka. Han kanske bara är helt normalt sjuk idag, ont i halsen och hosta imorse fick oss att avstyra alla planer för dagen för att istället dammtorka lego.

Alltså han finns där, mitt barn, förutom energilösheten och utbrotten så är han den mest älskvärda och följsamma lilla person, en riktig liten dr jekyll och mr Hyde, någon slags strid som pågår inom honom.

Vi tror på allt eller inget, men kanske en utvecklingsfas och D säger att nu finns kanske inte det lilla gulliga barnet mer, nu finns kanske ett stort gulligt barn istället.

Må det vara så. Må det vara en fas som går över. Jag ber om det och vi går igenom stoicismens tre faser om vad man kan kontrollera, vad man kan lära och hur man kan få perspektiv. Det hjälper mig och oron lägger sig, inte lika taggigt utan  med kammad medhårs.

En mjukare dag

Jag hör D och det lilla barnet surra i vardagsrummet. För mig fanns till slut en halvtimme att gå igenom mailen, boka om möten, inse att vissa möten kan bli ett mail och få läsa det som skrivits till mig här. Det är en vidunderlig plats, detta. Tack.

Två snälla från soc ringde under lunchen och berättade att de inlett en utredning, att de ska prata med mig, pappan och barnet. Det blir bra. Jag såg till att ringa vårdcentralen 08.01 och fick en tid för provtagning idag, eller ja en läkartid men läkaren såg ingen vits att ses före provtagning och provtagningen hade dropin och där jobbade Carlos som skrattade med min son som föll ihop på golvet över min berättelse om när jag fått en spruta i rumpan och att det gjorde jätteont. Där jobbade en kille i cafét som inte sålde glass, men killen hade köpt en låda glass till sin son som ibland var där. Och min son fick en av hans sons glassar. Av Carlos fick vi en buffé från 2022 med recept på tacos och glassdrinkar och allt glittrade och det gjorde även min sons ögon och hur kan typ exakt alla som jobbar på vår vårdcentral vara så snälla, till och med hon som bokar in tiderna som ringer upp, kollar upp, bokar om och säger ta hand om dig i slutet av alla samtal.

När jag ringde till förskolan fick jag prata med vår pedagog från småbarnsavdelningen som alltid hade tid att prata lite extra, ge tips och även säga åt mig när jag faktiskt behövde styra upp något. Hon lyssnade och jag hulkade, alltså tusan att jag alltid börjar gråta när jag ska prata med någon på telefon, och hon sa att sen är det inte lätt att vara ensam i det här som man skulle vilja dela med någon och nej det är det verkligen inte men nu kommer nog D inte glömma telefonen i ett annat rum och sen somna och nu jobbar han hemifrån med oss och det är ju lite mindre ensamt då.

Och jag noterar att trots alla ensamhetskänslor, alla tårar och allt krångel med allt som ska bokas om så bottnar jag i mig själv. I morse när gråten låg så nära funderade jag på atarax men jag orkar inte bli så trött utan jag valde att ta den här dagen för vad det är och det gick faktiskt. Ingen ångest alltså, och det känns så otroligt fint att få stå här, och veta att vi styrde kursen lite bättre idag, lite mjukare. Precis som när jag försökte väcka min son som hade huvudet ner i kudden med en stålnacke och inte lyckades fören att jag sagt att idag, då gör vi det som känns bra för dig, och hela han blev lite mjukare och jag med. Vi lekte mer, vi gick upp samma tid, vi åt lunch samma tid, vi ska äta middag nu, och vi ska sova sen och rutinerna får följa med i det mjukare. Det kommer komma andra dagar och igår kväll försökte jag knäppt nog krama mig själv från en framtida jag som vet att det gick bra.

Vad kan jag ens göra

Ingen energi kommer tillbaka. Han går på förskolan men sitter där gråtandes, kommer hem gråtandes. Idag sa jag till om något för strängt och han blev så rädd för mig att han inte vågade titta på mig på säkert tio minuter och jag kramar hobom, vaggar honom, sjunger för honom och till slut kommer vi hem och jag matar honom för något att äta har han inte fått i sig sedan mackan imorse och sakta kommer energin tillbaka och vi går på badhuset för gör något roligt för er får jag rådet och väl hemma blir han ängslig och måste han gå igen imorgon och jag försöker säga att imorgon är manana och idag är idag, och vi kan korta dagarna ännu mer om det behövs men inget hjälper, inget känns bra. Försöker ringa till D för tredje gången men han svarar inte och istället ringer jag till 1177 där en klok person svarar och min fråga är egentligen om jag ska tvinga mitt barn att gå när han mår så här och hon lyssnar och ger typ samma råd men hon är tydligare än andra med att vårdcentralen faktiskt får ta och kolla upp saker och att socialjouren har telefontid till 01 i natt och att det inte är någon tant som kollar om man har dammsugit utan det är kloka människor att prata med bara och jag känner mig så djävla ensam och jag bara önskar att jag visste vad som blev bäst men jag vet verkligen ingenting, ingenting vet jag men måste hitta lugnet och en plan.

Det där med att vara snäll

Det är måndag morgon igen, en sådan morgon när jag varit på terapi, och först plockat med tvätten i gryningen. Tänk, att bli en sån som har rutiner. En av mina första chefer sa att jag inte alls skulle döda kreativiteten med rutiner, jag skulle finna mer kreativitet om saker hade lite mer ramar. Sakta men säkert har jag försökt bygga de ramarna på ett sätt som passar oss. Sova kl 23, äta middag kl 17, badhus en gång i veckan, den lagoma mixen mellan att skrota hemma och vara ute på stordåd, tvätta varannan söndag kväll. Och sen, sitta här och dricka varm choklad för att landa efter att skakat om mitt inre.

Att vara rädd, att sätta gränser, att hålla fast i normaliteten, att hålla fast i normaliteten fastän man är rädd och att det kan betyda att man sätter en gräns. Att inte ta ansvar för hans känslor fastän man tycker synd om honom, att kunna känna medlidande men ändå sätta en gräns, att säga att man förstår att det är jobbigt men att det är inte mitt fel, det är inte mitt ansvar, det är inget som jag kan ändra på. Att försöka välja den snälla vägen, alla gånger. Hur är man snäll mot sig själv när man är rädd? Kanske genom att säga åt sig själv att det inte är konstigt, och att det inte är konstigt att skammen ligger så nära rädslan. Att skämmas över att inte räcka till, över att bli rädd, att inte rå på, att inte bara kunna fixa det här, att skämmas över allt det blev bara övermäktigt för mig. Inte måste jag väl det, kunde jag viska till mig själv. Nog kan jag få ge mig själv tillräckligt med utrymme för att orka med, för att för den sakens skull inte behöva skämmas. Och hur bra är det inte att korta dagarna den här veckan bara för att orka med att finnas till även om inget alls händer, även om katastrofen aldrig kommer. Bara ge sig själv lite kraft att resa några fler stolpar i rutinstaketet som ska finnas där så prydligt kring vårt lilla liv.

Några fler snälla saker:

Plantera blommor.

Läsa böcker, fastän de är läskiga.

Inte vika tvätten. Vika tvätten senare.

God mat.

Be om hjälp.

Säga nej.

Säga ja.

Vem vill ens tortera poeter?

Det är söndag kväll efter en långsam dag som gick snabbt, hur det nu kan gå till. Jag ville göra ingenting och gjorde det som jag ville.

Jag har lyssnat på all den nya musik som släppts i dagarna. Tjejdikter, En tid att riva sönder och nu The tortured poets department: the anthology. Textdrivet, vemodigt.

Vi ägnade åtta timmar av vår lördagskväll till ett brädspel som gick ut på att vinna rymden. Att få göra det med D och hans vänner är lite som att kliva in i en tidskapsel där vi bara dricker öl, fyller på snacks och försöker ljuga ihop allianser. Jag trodde ju alltid att jag inte kunde sådana här spel efter min uppväxt med äldre bröder och deras vänner där man aldrig fick vara med men alltid skulle tvingas att vara med av mamma. Alla får vara med, så måste det vara så där satt man massor med år yngre och inkvoterad. Klipp till idag när jag inte är kvoterad utan medbjuden och trugad och ålder spelar ingen roll och trots att reglerna simmat ut ur min hjärna minns jag mer och mer och är med, ända in i kaklet.

Jag har gråtit, så klart. Vad skulle jag annars kunna göra när jag inte vet hur jag ska fixa det här. Hur ska jag kunna fixa det? Min kompis messar men nej, han är så liten och jag svarar ja det är hjärtkrossande och vi slänger alla teorier fram och tillbaka och sen lämnar hon två röstmeddelanden där hon bokstaverar ordet rutiner fel och skojar om att hon inte ens kan stava till det men att det ska vara bra. Samma sak som mamma sa i telefon tidigare och jag gråter och säger att vi har ju rutiner och mamma säger att du gör ju inget fel, du gör ju bara rätt, han är bara ett särskilt barn. Han är ett särskilt barn, eller har han bara särskilda omständigheter? Ändå vet jag att de har rätt, min mamma och min vän, den enda lösningen är nog trygga, kärleksfulla rutiner. Min väns andra röstmeddelande handlar om hur hon inte heller orkar dra sig iväg till jobbet, att hon är sjuk så mycket och tappar sugen. Det är så allmänmänskligt det här att inte vilja vara med i ekorrhjulet. Att min son har världens bästa dag här hemma, skrotandes runt och min vän som säger att man kunde ju tycka att han bara kunde få vara hemma med sin mamma innan skolan och allt det allvaret börjar.

Jag är mörkrädd men ändå ligger jag i soffan medan skymningen faller och helt plötsligt är det mörkt och jag läser kapitel efter kapitel i Skinn som recensenterna säger kanske är det bästa vi har inom svensk krim just nu. Det här är ju den enda svenska deckarserien jag följer, och innan dess läste jag Åsa Larsson och det är kanske något med att det behöver få vara en knepig kvinna i norrländskt inland för att jag ska vilja läsa. Och då vill jag läsa allt, för det är som hem för mig. Jag är mörkrädd men måste ändå gå ner till tvättstugan och låser dörren för att vara säker på att hemmet är lämnat oberört, tvingar mig att gå lugnt för att adrenalinet inte ska pumpa precis som när jag var liten och skulle gå igenom stora knarriga huset för att kissa. Kommer upp med tvätten och lampan släcks i trappan, bebisen i grannlägenheten har slutat gråta, jag hade redan funderat på vem av mina grannar som skulle komma ut för att se vem som skriker, och jag ska precis fippla upp nycklarna och låsa upp, komma in igen när pulsen går upp och jag tänker att det var precis så här när jag lämnade min exman, snabbt ner för en trappa, in till mina grannar och sen måste dörren stängas och ingen får öppna den. Nu måste jag hinna låsa upp min dörr, ta mig in och sen låsa den bakom mig. Hade tänt sex lampor i lägenheten som välkomnar mig tillsammans med kattens gäspningar.

Det är lite drygt fem år sen, den där kvällen med trappan, grannarna, dörren. Man kunde fira sin independence day kanske. Jag berättade för D och han funderade på om det var något att fira tills han kom fram till att det verkligen var det. Vi ser en kvinna som bodde på samma skyddade boende som jag och det lilla barnet och jag blir glad över att hon ser så pigg ut. Hon var en av dem som gav perspektiv då, som hade lämnat efter 17 eller om det var 20 år. Minns så väl hur hon berättade lite om allt nere i tvättstugan där, och jag hängde upp små kläder till ett mycket mindre barn. Det blev så uppenbart att jag sluppit ifrån tidigt, att man kunde ha blivit fast så, så mycket längre. Och idag, fem år senare, går vi förbi henne, vi existerar i samma allé av träd en liten stund och vi båda är på en annan plats, en så mycket bättre plats, inte längre gömda i en källare, ute i ljuset är vi.

Det gick inte

I dubbel bemärkelse gick det inte. Mitt lilla barn skulle till förskolan men slocknar istället i mina armar, trots en frukost och en hel natts sömn. Medan jag klär på mig slocknar han igen och armarna dinglar slappt på hans lilla kropp. Vi blir hemma då, han, jag och D i en vabb-vobb-jobb symbios och hans energi kommer tillbaka, till den milda grad att den kryper in under skinnet på mig och jag blir bara så arg när han vägrar följa med mig ut, han vill bara vara inne. Arg, rasande och gråtande cyklar jag till ica och köper penséer i alla färger de har och promenerar hem i tyst protest för att låta mig gråta ut. Arg på mig själv som inte klarar av, ännu argare på min exman som inte svarar på när han kan mötas upp för att hämta honom och inte arg men orolig för hur allt ska komma att bli. Dagens katastroftankar är att jag inte kommer räcka till som mamma, att jag får lämna game over, och parallellt med att katastroftankarna trummar så skjuter jag ner dem med pilen spetsad med mitt medvetande om att det här är just en katastroftanke. Skjuter ner många sådana och förundras över att det funkar. Försöker låta mig gråta istället, och blir rasande på några tonårskillar som säger fan vad ful hon var och säkert inte ens om mig.

I dubbel bemärkelse gick det inte för läkaren sa ju kontakta förskolan som kan hjälpa med barnpsykolog, förskolan sa nej några sådana resurser har vi inte, ni måste kontakta vårdcentralen, vårdcentralen pratade med bvc som sa kontakta bup och jag ringer till bup som säger att vårdcentralen måste ta fler prover och att jag måste kontakta soc som kan hjälpa vid vårdnadstvister men att jag sen, om inget funkar kan få kontakta dem igen med en egenremiss och svara på 25 frågor. Men precis i slutet av dagen ringer bvc upp igen och lyssnar, och lyssnar och säger sen att hon ska prata med läkaren på måndag och om bup säger att de ska ta fler prover så får de göra det.

Den trippla bemärkelsen som det inte gick orkar jag inte ens ta upp för när ska jag jobba? En timme på förmiddagen satt vi bredvid varandra, jag och det lilla barnet men sen släppte vi alla skärmar och spelade spel, grejsade, bråkade mer, var ute ändå trots allt, åt lunch, lekte och lyssnade på musik. Ni vet, som vab måste få vara. Men även till min nya, extra arbetsgivare som inte ens gett mig en personalchef utan bara ett beslut om anställning får man väl vabba och det tar jag nästa vecka.

Men vet ni, inom mig är jag så lugn. Okej, jag har varit arg och ledsen idag. Men ingen ångest. Och jag tror jag ska sätta på mig en klänning och jag tror vi ska gå ut. Man kan jobba en lördagsförmiddag också. Allt är skit, men mitt liv är inte skit.

I ett hav av scilla

Jag kunde lämna honom idag. Efter två dagar hemma i stiltje, tillsammans, efter läkarbesök och ett tursamt lugnt möte med hans pappa. Vi fick genom villaförorten där vi bor och såg trädgårdarna bada i scilla. Det är min favoritblomma, sa jag.

De senaste dagarna har den påmint mig om vårens förgänglighet, att man måste stanna upp nu, annars försvinner den och man öppnar ögonen i juni.

Något landade i mig sent i går kväll. Efter att ha avklarat alla måsten på 1177 och mail till advokaten så valde jag bort skrivandet, läsandet, tittandet och valde en meditation för att grunda mig i mig. Somnade så mjukt och vaknade upp i med ett obehag i mig, en oro för ytterligare en svår morgon. Men något kom till mig, något sade att jag kunde välja det andra, det som jag kan göra. Hitta mitt lugn och bara föra min son tryggt mot det som blir bra, dvs gå till förskolan utan panik. Jag kan fokusera på det positiva, banden vi kan bygga ändå.

Det plågar mig oerhört att det delvis är min oro som påverkar honom, att vi tillsammans kan bli en virvel av oro och det har känts pressande att veta att jag måste kliva ur för att vara den vuxna han behöver. Länge har det känts så, och många gånger lyckas jag ju. Ibland inte och det är som steg tillbaka som måste återerövras. Men idag landade allt så mjukt.

Katten fick följa med och lämna och jag påminns om en bekantskap från förr som fick flyga med sina hundar pga hennes neurotiska sinne. Hon hade något sådant läkarintyg. Idag blev vår katt en sådan följekatt och den här bloggen skulle kunna pyntas av bilder hur de där två sover sked med varandra men det kommer inte bli en sån blogg. Fint är det ändå.

Och den här mamman ska gå in och ha typ en hel arbetsdag, två roliga möten och en lunch med min bästa vän.

Vi landar igen.